23 september 2017

Mina kanelbulle-knep!

När jag fortfarande bodde hemma med mina kära föräldrar så brukade jag baka. Ofta. Kanske för ofta? Men jag tyckte mest att det var roligt att baka och testa nya bakverk – att äta upp dem fick andra helst göra. Farligt läge för vänner och familj, men jag tycker nog att man alltid bör ha något fika hemma i frysen ifall man får besök eller vill dra över folk på besök. En ursäkt att va social, hehe!

Jag hade inte bakat kanelbullar här i USA förut. Inte förrän för några veckor sedan. Och de blev så himla bra! Så goda och fluffiga och fina! Då tänkte jag att jag kunde gå igenom mina små kanelbulleknep för hur man får de finaste bullarna. Receptet jag utgår från är Kungsörnens, det som brukar stå på mjölpaketet.

När jag gör fyllningen brukar jag dock göra mer än vad som står i receptet – och ha betydligt mer kanel och en rejäl dos kardemumma i också. Ju mer smak desto godare. Bara att blanda ihop detta till en smakrik, kryddig smet.

När jag var liten och bakade bullar med mamma (det hände ibland) så brukade vi alltid göra de klassiska snäckorna som man rullar. Men när jag började bli mer intresserad av bakning ville jag att de skulle vara lite mer som på bagerier och som mormor och Sibylla brukar göra; knutna bullar.

Då kavlar man ut en rektangel som vanligt, men jag brer bara ut på hälften av degen och viker den sedan dubbel. Kavlar till och gör snyggt så den är jämn. Sedan skär jag ut breda remsor, som jag sedan skär till ett par "byxor". De sitter ihop i ena änden alltså, och ser ut som ett par byxor.

Sedan tar man "byxbenen" och tvinnar dem. Och sedan gör man en knut, så att biten där "byxbenen" sitter ihop hamnar underst. Den kommer växa ihop med resten av bullen under jäsning och gräddning så att bullen hålls ihop och inte ramlar isär.

I övrigt är det samma som vanligt; jäs under duk, pensla med ägg och dekorera med pärlsocker och kanske även hyvlad mandel. Jag föredrar knutna bullar för att det känns som att kanelfyllningen sprids ut bättre i bullen.

Sen blir de såhär fina! Jag blev mycket, mycket nöjd och stolt! Så jäkla goda blev de. *Jag passade även på att baka en sats hallonsyltkakor att ha i frysen med. Perfekt att fika med om någon kommer på besök. Vem vet...?

21 september 2017

Fem Filmtips: Den äldre generationen

Vad vore världen utan Maggie Smiths snärtiga repliker i Downton Abbey? Lite tråkigare. Så det är ju bra att det kommer fler och fler filmer som tar tillvara på skådisars talanger som annars kanske hade dissats bara för att de blir äldre. Åldersdiskriminering är ju inte bra. Så här är en lista på några bra filmer där handlingen kretsar kring några intressanta karaktärer som har en lite högre medelålder.


THE BEST EXOTIC MARIGOLD HOTEL
Äääälskar denna film. Jag och Anna S var och såg denna med ett gäng gamla damer på lokala bion och blev totalt kära i den underbara filmen. En stor mysfavorit! Inte bara utspelar den sig i ett färgsprakande Jaipur, men den har även några av Storbritanniens bästa skådespelare. Maggie Smith, Judi Dench, Bill Nighy och Penelope Wilton bland annat. Och den yngre Dev Patel är så underbar som den smått desperate hotellägaren Sonny som försöker bevisa att han klarar att ta hand om sig själv och ett nedgånget gammalt hotell, som nu ska ta hand om de äldre som vill ha en nystart i livet långt från gråa England. Underbar film. Så mysig, rolig, fin och uppmuntrande.


GRAN TORINO
Clint Eastwood i en överraskande gripande film om en sur gammal gubbe som bor i ett område som mer och mer befolkas av koreaner som flyttar över till USA. Som en veteran från Koreakriget är han inte alls road, och är fruktansvärt rasistisk mot nykomlingarna, men när en av grannkillarna råkar ut för ett kriminellt gäng börjar gubben bry sig, och vill göra någonting åt problemet. Börjar med att man knappt vill sympatisera med Clintans karaktär, men allt eftersom bryr man sig mer och det byggs upp till att bli riktigt spännande.


UP
En av Pixars bästa filmer, som handlar om bittre (av en anledning) gubben Carl som lämnar stadens byggkaos för att flyga iväg med sitt hus och en liten scout som råkat följa med på köpet. Tillsammans åker de söderut mot det mytomspunna Paradisfallet. En hjärtknipande, rolig och färgsprakande film som är lika mycket ett storslaget äventyr som ett gripande drama. Med talande hundar och gulligaste lilla huset någonsin. Hmm... Ska nog se om igen snart.


REMEMBER
Max ber sin vän på äldreboendet, den alltmer demente Zev, att leta upp en fångvaktare från koncentrationslägren i Tyskland som dödade deras respektive familjer och som nu ska befinna sig i norra Amerika under ett nytt namn. Zev får ett brev med uppdraget nerskrivet och så beger han sig iväg, för han är den siste levande förutom Max som skulle känna igen fångvakten. Det blir en svår resa för att finna den skyldige, och Zev har svårt att komma ihåg vad han ska göra, och vem han är. Spännande och rätt likt den bättre Memento, där en man med minnessvårigheter jagar efter en mördare.



HELLO, MY NAME IS DORIS
En yngling i jämförelse till gamlingen i filmen ovan, som var en förtjusande liten film med fint skådespel från Sally Field i huvudrollen. Hon spelar den udda Doris, som bott med sin sjuka mor som precis gått bort och nu finner sig ensam och vilsen. Men så börjar den snygge och trevlige unge mannen John på kontoret och hon får något att distrahera sig med. Hon börjar fantisera om deras relation, och hennes liv tar en helt ny vändning. I början nästan jobbigt att se, då Doris är en till synes rätt sorglig karaktär - men som också har drömmar och känslor och problem. Rolig, hjärtvärmande och sorgligt. See it!

Vill du ha fler filmtips? Klicka här.

19 september 2017

Sensommar i norra Central Park

Japp, jag vågar fortfarande klassa vädret här i New York som sensommar, med de senaste dagarnas 26°+ (vilket det verkar fortsätta vara åtminstone en vecka till). Medan alla hemma i Sverige antingen myser eller klagar över höstvädret som börjat ploppa upp där med kyligare luft och en massa regn så är det fortfarande varma dagar här med mestadels sol.
I fredags blev jag trött på att sitta i lägenheten och måla, så jag gled iväg till Central Park. Högst upp, i nordvästra hörnet; 110:e gatan.
Det var alldeles klibbvarmt även om det kanske inte syns på bilderna. Lite mulet och en luftfuktighet som varnade om möjligt åskväder (det blev aldrig något av det dock).

Jag kilade omkring på stigar där jag inte gått förut, förbi söta små jordekorrar (klart man känner igen Piff å Puff) och längs med stentrappor och sandiga gångvägar. En rätt fin park, helt klart - och här uppe runt 100:e gatan är det en mycket lugn park i jämförelse med den turistiga delen i södra delen av parken.

Ibland skymtade jag skyskraporna som påminner om att jag faktiskt fortfarande är mitt i en storstad.

Promenaden övergick i jakt på en fin och lugn gräsmatta att sprida ut en filt på. Jag passerade cykelvägar...

...och kom till Jackie Kennedy Reservoir. Precis norr om gångvägen fanns en mycket lugn och trevlig gräsplätt med träd som granne, bakom vilka det fanns en massa tennisbanor för den som vill hyra och spela.

Jag spred ut alla mina grejer; vattenflaska (ett måste!), äpple, telefon, ett par kanelbullar och min senaste läsning - The Girl With All The Gifts (finns även på svenska med titeln Flickan Med Gåvorna). En mycket spännande och rätt otäck bok om en flicka, hennes lärarinna och doktorn som alla är centrala i att försöka hitta ett botemedel till ett virus som förgör människan. Filmen har fått så bra recensioner att jag kände att jag väl borde ta och läsa den innan jag ser filmen; för jag måste komma igång med läsandet igen! Nästa bok på listan; The Handmaid's Tale.

Nära intill lekte en hund också. Den var väldigt förtjust i pinnar den, och med så fin, gosvänlig päls.

Som tur var så var den väluppfostrad och försökte inte sno min goda kanelbulle dock. Duktig hund, bra bulle.

Efter lite mer läsning och skön vila på filten/turkiska handduken (Tildas tips!) så hade molnen skingrats och luften var inte lika klibbigt kvav längre. Dags att söka sig hemåt igen.

Till min finaste Axel som invigde sin födelsedagspresent som jag först släpade från USA till Sverige och sedan till Japan och så tillbaka hit igen - en slipsten för knivar. Det grå på stenen är små små bitar av kniven när den slipades till alldeles sylvass. Bra, så att vi inte slinter med en slö kniv sen - perf!

Kvällen avslutades med några avsnitt Game of Thrones som jag ser om nu från säsong ett. Mycket bra serie, helt klart. Så kul att se en massa grejer som jag nästan helt glömt bort. Hela handlingen kring Mance Rayder och även Stannis... det hade jag nästan förträngt sen jag såg alla avsnitten en gång för flera år sen. Men det är ju det som gör serien till vad den är - alla små handlingar som sakta, sakta knyts ihop mot den sista säsongen som troligen kommer om typ 1,5 år...!

17 september 2017

En kväll i East Village

Nu blir det mest jobb hemma om dagarna i väntan på mitt OPT (ett slags jobbvisum efter studier i USA). Det jobbigaste är ju att jag inte kan få reda på hur länge jag ska vänta. En vecka, en månad, eller mer? Högst oklart.

Men förra helgen så åkte jag och Axel till Manhattan efter en slapp dag hemma för att fira lite att jag var klar med min utbildningen. Fredagens lilla avslutningsceremoni på skolan var inte särskilt skoj, så nu tänkte vi att det passade sig att ha en liten festlig kväll iallafall.

Vi passerade denna fina bio (okej, gick en omväg för att komma dit) där det ska bli Hitchcock-månad i oktober. Som gjort för mig, så blir till att gå på en film iallafall.

Efter en liten sväng förbi Blick där Axel köpte sprayfärg så strosade vi tillbaka mot restaurangen där vi skulle äta lite senare. Jag tyckte att denna låga parkeringsport var skojig. Lägre än glocalnet...! En bild på det, tack.

East Village är rätt mysigt, men lite halvtråkigt i vissa kvarter om jag ska vara ärlig. Troligen därför jag oftare söker mig till den västra motsvarigheten. Det man hittar lite oftare i dessa kvarter dock är community gardens, alltså trädgårdar som sköts om och drivs av boende i området. Denna var en av de finare jag sett. Så lummig och mysig.
Ett par kvarter bort hamnade vi i en större park. Tompkins Square Park, som denna tidiga afton hade så mysiga lyktor. Hade varit fint i nån scen i en romantisk komedi.
 Men här var det ingen komedi - för vi var bägga skithungriga och ville ha mat! Jag hade bokat bord på Gnocco, precis vid parken.
Titta vilken mysig liten uteservering de hade på baksidan! Det var som ett vardagsrum utan tak.
God mat med väldigt rena, lena smaker. När man känner att det är välgjort och tomatsåsen smakar som tomater och inget annat. Vi gick därifrån mätta och glada. En liten festkväll innan det blir besparingarnas tid i väntan på mitt visum...!

På väg hem blev vi strandade i Williamsburg när tunnelbanan slutade gå. Alla gjorde samma sak; beställde en uper pool därifrån illa kvickt.

15 september 2017

Vi tog tunnelbanan till stranden

För en vecka sedan var det en nationell ledig dag här i staterna; nämligen Labor Day. Väderappen sa 28 grader och sol, vilket för mig innebar att jag ville ta chansen för ett sista dopp i havet innan hösten knackar på. Men tunnelbanan tog sååå lång tid... Så här stod man i underjorden istället någonstans i Brooklyn.

Men till slut var vi framme vid sanden och stranden. Ah, havet!
Fiskmåsarna (eller någon liknande typ av fåglar) flaxade omkring i stora pack. Och Axel låg och segade på handduken och gnällde över hur jobbigt det är med sand.

Som Anakin i en av de löjligaste scenerna av de rätt kassa Star Wars-prequelsarna.

Jag var inte lika missnöjd med att vara på en sandstrand, och gick ned till vattnet för att doppa tårna. Sedan ett riktigt dopp i vågorna medan Axel vaktade kameran. Både kul och lite läskigt att bada bland så stora vågor... Fick hålla koll så man inte hamnade fel när vågorna slår över!
Sedan lite fika på det. Jag hade med mig bullfika som en riktig planerare. Och en bra bok som jag läste ut också - en rätt skoj bok som är en studie/filosofiering om dejtandet idag jämfört med genom historien. Hur appar och online-dejting både har sina fördelar och nackdelar, etc. Allt skrivet på ett roligt sätt av härlige Aziz Ansari, typ en av de roligaste och mest relevanta komikerna i USA idag. Se hans serie Master of None om du inte gjort den ännu - den är en av de bästa jag sett. Love it.

Vinden var frisk, lite för frisk... Så efter att vi degat och segat på handduken och min baddräkt torkat så tog vi vårt pick och pack och gick på en liten strandpromenad.

Så fint ljus denna eftermiddag.

Nu var det dags att börja pysa hemåt lite sakta tyckte vi. Så det blev till att gå upp till boardwalken och borsta av sanden och sätta på skorna igen. En sista titt ut över stranden så man kommer ihåg att den finns när man sedan strosar runt på asfalten inne i stan.

Jag var glad över att vi ändå tagit oss ut hit. Frisk luft, solsken och ett dopp i havet gör susen för sinnet!

Sedan hem, vilket gick betydligt smidigare med tunnelbanan än när vi åkt ut. Denna gång var det inga förseningar. Tack och hej stranden! Får se när vi ses nästa gång... Nästa år?